Ibland är det inte så komplicerat! En seriestripp om lärande

Parallellt med att jag under kursen reflekterar över hur elever lär sig och hur detta kan kopplas till teorier så reflekterar jag över mitt eget lärande, och mig som student.
Jag har använt behaviorismens motivation med stimulus och respons som grundtanke. Jag tycks dessvärre ibland inte vara mer komplicerad än så här, nämligen:

Jag har nämligen en tanke om behaviorismen i teorin, att den är för ofullständig och primitiv. Men en annan erfarenhet av den i praktiken, inte bara vad gäller mig. Jag har arbetat under flera år med elever som har haft det ganska svårt för sig och min erfarenhet är att de enklaste teorierna ibland kan vara de som funkar bäst, även om det inte är bara dem man använder. Nedanstående replikskifte är ett exempel hämtat från verkligheten:

Jag: Läs detta kapitel i denna bok, så kommer jag att ställa frågor om detta om en stund.
Elev: Det är tråkigt... Jag orkar inte...
Jag: Nåt som är tråkigt, det är att få tre sådana kapitel i läxa, över helgen... (*host host*, *vänskaplig knuff på axeln...*)
Elev: Ok... (*börjar läsa*)

Eleven var en kille i 15-årsåldern som hade diagnos inom autismspektrumet och som jag hade en väldigt god och förtroendefull relation med, ska tilläggas. Vi hade i allmänhet väldigt skoj ihop! Han hade naturligtvis tidigare testat att låta bli. Jag hade naturligtvis tidigare (med en klump i magen) lastat på honom lite läxor över en helg. Han gick f.ö. ut 9:an med minst E i alla ämnen, ganska rak i ryggen, det var det inte många som trodde i början av 8:an...


(Tilläggas bör att vi naturligtvis arbetade med en massa andra metoder också.)