Genus i skolan - en gruppdiskussion

Den decimerade grupp 15 hade förra veckan en gruppträff över Skype kring ämnet genus i skolan. Det blev ett väldigt öppet och personligt samtal där egna erfarenheter, tillkortakommanden och även farhågor lyftes. Även om tycktes ha väldigt lika syn på det mesta uppstod en mycket intressant diskussion kring lite olika aspekter där vi använde oss av statistik (pojkar har sämre resultat i skolan, generellt sett) och där vi utgick från denna film som vi inledde med att se:

Skolverkets film: För en jämställd skola

Det vi var överens om när mötet avslutades var att man inte kan påverka så himla mycket i det stora, det man kan göra är att påverka hur man själv är, vilka värderingar man signalerar samt hur man behandlar människor omkring sig. Man får börja att städa på sin egen bakgård, helt enkelt, som en mötesdeltagare uttryckte det. Sin egen familj och de man har omkring sig, de människor man möter och de elever man möter/kommer att möta. Försöka bli en god förebild, helt enkelt.


/Viktoria, Madelene & Johan

Ibland är det inte så komplicerat! En seriestripp om lärande

Parallellt med att jag under kursen reflekterar över hur elever lär sig och hur detta kan kopplas till teorier så reflekterar jag över mitt eget lärande, och mig som student.
Jag har använt behaviorismens motivation med stimulus och respons som grundtanke. Jag tycks dessvärre ibland inte vara mer komplicerad än så här, nämligen:

Jag har nämligen en tanke om behaviorismen i teorin, att den är för ofullständig och primitiv. Men en annan erfarenhet av den i praktiken, inte bara vad gäller mig. Jag har arbetat under flera år med elever som har haft det ganska svårt för sig och min erfarenhet är att de enklaste teorierna ibland kan vara de som funkar bäst, även om det inte är bara dem man använder. Nedanstående replikskifte är ett exempel hämtat från verkligheten:

Jag: Läs detta kapitel i denna bok, så kommer jag att ställa frågor om detta om en stund.
Elev: Det är tråkigt... Jag orkar inte...
Jag: Nåt som är tråkigt, det är att få tre sådana kapitel i läxa, över helgen... (*host host*, *vänskaplig knuff på axeln...*)
Elev: Ok... (*börjar läsa*)

Eleven var en kille i 15-årsåldern som hade diagnos inom autismspektrumet och som jag hade en väldigt god och förtroendefull relation med, ska tilläggas. Vi hade i allmänhet väldigt skoj ihop! Han hade naturligtvis tidigare testat att låta bli. Jag hade naturligtvis tidigare (med en klump i magen) lastat på honom lite läxor över en helg. Han gick f.ö. ut 9:an med minst E i alla ämnen, ganska rak i ryggen, det var det inte många som trodde i början av 8:an...


(Tilläggas bör att vi naturligtvis arbetade med en massa andra metoder också.)

Lärande med hjälp av digitalt verktyg

Då är vi äntligen färdiga med vår film. Eftersom ingen av oss är så jättehaj på tekniken så lyckades vi inte ha presentationen uppe medan någon pratade, så jag länkar även till presentationen om ni är intresserade.

Filmen: Lärande med hjälp av digitalt verktyg

Presentationen: Lärande med hjälp av digitalt verktyg

Vi har valt att göra ett filmprojekt med en klass som går i årskurs fem. För att kunna utföra uppgiften ska vi använda oss av iPads, så eleverna kan filma. Vi har valt mediet film för att kunna få verktyget involverat. Vi har i detta arbete utgått från att alla elever i åk 4-6 har tillgång till en iPad i sitt skolarbete, så som vissa kommuner har. Vi kommer utföra detta under 2-3 tillfällen under en vecka som ett ämnesövergripande temaarbete, filmen visas sedan för hela  klassen.

Vi har valt årskurs 5, dels för att eleverna kan förväntas vara relativt självgående sett till deras ålder och mognad, dels att de inte samtidigt har nationella prov under tema-perioden (vilket åk 6 har). Projektet genomförs på våren.

Vi vill jobba utifrån John Deweys teori “learning by doing”. Dewey menar att en människa inte lär sig enbart genom bland annat läsning. Att lära sig något utifrån handling och verklig insikt är effektivare (Säljö, 2014, s. 239).

Målet med projektet är att de ska lära sig om hur olika delar av naturen fungerar (centralt innehåll i ämnena Kemi och Biologi) med hjälp av ett digitalt verktyg.

Marshmallowtestet

Allt läsande om lärandeteorier påminner mig om när jag gick en psykologikurs på Komvux. Där stötte vi på ett klipp med en lärare som gör ett test på sina elever. Det här är ett klassiskt test i psykologihistorien, som pågår under flera år. Tanken är att se om självbehärskning kan kopplas till högre resultat i skolan. Testet går ut på att barnen får en marshmallow, och om de väntar i 15 minuter kommer läraren tillbaka och då får dem en till. Resultaten har visat att de som hade självbehärskning och väntade har fått bättre resultat i skolan och missbrukade mindre droger när de blev äldre.

Sen hittade jag en artikel på Forskning och framsteg hemsida, som handlar om marshmallowtestet. Där skriver de om en doktorand på ett universitet i USA, Celeste Kidd. Hon är tveksam på marshmallowtestet, så hon gjorde en egen variant på testet med kritor istället. Här kommer en länk till artikeln: Barns självbehärskning handlar om tillit - inte medfödd förmåga 

Min fråga till er nu, är: Vad är era tankar om marshmallowtestet och artikeln?

Lektionen är helig!

Några reflektioner från dagens föreläsning av Inger Olsson, och några av de forskare som nämndes där. Ett par av dem har jag stött på tidigare i mitt arbete i skolan. I synnerhet nya zeeländaren (det är väl liten bokstav på detta på svenska?) John Hattie och hans meta-analys av tidigare forskning fascinerade mig. Han ställer saker på ända, och några av dem utmanar möjligen lite av det vi tidigare har läst här på programmet, men i denna blogg fokuserar jag på det som är av störst betydelse för elevers lärande.

Här finns två videoinspelningar med karln:

Mindre betydelsefulla faktorer för elevers utveckling är bl.a. goda ämneskunskaper hos lärare och lärarutbildning..., och de mest betydelsefulla faktorerna är exempelvis. studiero i klassrummet, varierande undervisningsstrategier, lärares tydlighet i undervisningen, höga förväntningar och gott samspel mellan lärare och elever. Det vill säga, sådant som sker inne i klassrummet!

Vilket för in mig på nästa person vars budskap har fastnat i mitt minne. John Steinberg som är bosatt i Sverige och som bl.a. skrivit boken Lektionen är helig (2011, utgiven av Lärarförbundets förlag) vars budskap väl i korthet kan sammanfattas med att fokus bör ligga på att ha bra lektioner, att inte låta andra i sammanhanget mindre betydelsefulla aktiviteter komma i vägen för välplanerade, strukturerade lektioner med ett tydligt ledarskap.
Han har också sagt följande, vilket jag citerade i ett annat blogginlägg som svar på val av metod: Val av metod spelar mindre roll än hur man utför metoden. Det vill säga, om jag får tolka det, det finns ingen teoretisk vetenskaplig metod som kommer att betyda mer än den enskilde lärarens skicklighet och engagemang på den enskilda lektionen! Vilket för oss till det Inger sa idag om att man inte kan sikta på målet, ex. prestationen vid ett nationellt prov genom att öva på att prestera på ett nationellt prov. Det får inte eleven att lyckas bättre, enligt hennes erfarenhet, snarare tvärtom.

Hm, var känner jag igen detta ifrån? Jag är ett stort fan av den allsvenska fotbollsklubben IFK Norrköping, en klubb som på många sätt har gjort alla misstag man som klubb kan tänkas göra under många år. Allt från att dra på sig stora skulder genom att låta bygga en svindyr (ännu icke färdigbyggd...) arena utan att ha publikunderlag, att värva och sedan sparka men fortsätta att avlöna tränare till synes utan långsiktig plan och inte minst att chansvärva dyra spelare från exotiska länder som visar sig mer intresserade av att hänga på den lokala pizzerian än att sköta träningen. Framgången skulle ske snabbt, man fokuserade på målet, att vinna allsvenskan. Det gick inte så bra. Det gick inte alls, faktiskt! För några år sedan stod man precis på ruinens brant ekonomiskt, man höll på att åka ur elitfotbollen med någon poängs marginal och både klubben och vi "Snoka-fans" (klubben kallas Snoka lokalt) var hånade och utskrattade.
Där och då bestämde man sig för att byta strategi helt, att i huvudsak fokusera på att genomföra bra träningar och att utveckla de egna unga spelarna från staden, att gräva där man står. Träningen är helig, om ni så vill. Man satte ett mål på hur man ville spela och man byggde en fokuserad och positiv kultur för utveckling av spelare. Sommaren 2015 spelade laget Sveriges bästa fotboll (se länk nedan), man spelade bl.a. fullständigt ut Djurgården i första halvlek hemma och man stod senare som slutsegrare för första gången på 26 år. Det var knappt att spelare, ledare eller fans riktigt visste hur det gick till, men så blev det. Varför? Kanske för att man fokuserade på att utvecklas, man fokuserade på den enskilda träningen, man fokuserade på utvecklingen varje dag!
Någon som ser kopplingen jag försöker göra mellan svensk skola och Peking och att fokusera på rätt saker?



Källor:
https://www.youtube.com/watch?v=sng4p3Vsu7Y

https://www.youtube.com/watch?v=3pD1DFTNQf4

http://www.math.chalmers.se/Math/Grundutb/CTH/mve375/1314/docs/HattieSkolverket.pdf

http://steinberg.se/wp-content/uploads/2014/04/lektionen-aer-helig-ny.pdf

http://www.fotbollskanalen.se/allsvenskan/goitom-lagg-ner-att-norrkoping-ar-underdogs---de-ar-favoriter/
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article21524094.ab

Mobilförbud i skolan? Digitalisering i skolan?

Jag ser ingen anledning alls till att elever ska ha mobiler med sig till skolan. Möjligtvis att mobilen kan ha ett syfte då barnet har slutat skolan. Men inte ens då ser jag det verkliga behovet. Dagen efter skolan borde väl vara så planerad att mobilen inte behövs för eleverna.

Se bara på familjerna i dagens läge. Barn sitter med läsplattor till höger och vänster eller använder mobilen konstant. Vid matbordet kan man knappt äta i lugn och ro innan det är dags för att kolla något i mobilen. Jag önskar så att jag kunde slänga min mobil i väggen (först skulle jag givetvis spara alla bilder). Men mobilen behövs. Speciellt eftersom denna utbildning krävs att man ständigt kan vara uppkopplad, iallafall känns det så. 

Jag är inte alls bekväm med teknologins framfart. Jag önskar verkligen att den inte utvecklades mer. Helt plötsligt ska den få tränga sig in i klassens värld numera. Världen är på väg att bli ännu mindre social.  För hur socialt kan egentligen användandes av Ipad i klassrummet bli? En viss datorkunskap är givetvis nödvändig men måste det utvecklas mer? Undra om det kommer en dag då det börjar bli populärt att gå ifrån teknologin. 

Att leva ett normalt liv med böcker i skolan och lek på rasterna. Och ett hem med kärlek och aktiviteter. Istället för att "lära" barnen att detta behöver du! Allt som man egentligen inte behöver, kommer inte göra någon lyckligare. Varför ska jag börja dricka kaffe om jag inte har något behov av det? Ska jag lära mig bli beroende av något? I min värld är det helt galet. Lika galet som att vi nu ska lära barnet att detta behöver du. Dra mig baklänges säger jag bara!

Skulle mer än gärna höra era åsikter om detta. Inte minst från de som inte delar min åsikt. Visst att denna erfarenhet från denna kurs varit givande. Hangouts, skype, google dokument etc är självklart en bra lärdom för oss/mig. Men jag önskar att den varit en del för sig. Under 2 veckor kunde vi lärt oss allt om det programmen. Så kunde vi fått fokusera på det teoretiska. På samma vis skulle teknologin få ta plats i skolan. Inte att digitaliseringen skulle få ta mer plats än så i skolan.

Inge illa menat till lärarna vill jag bara poängtera. 

Mvh Madelene kron

Vad minns man från låg och mellanstadiet?

För min del väcker det många känslor att titta på en skolgård. Alla de glada, lekande barnen får mig alltid att bli så förundrad. Jag tittar på dom och ler. Jag undrar om mina barn kommer leka lika bekymmersfritt och glatt om några år. Barnen utstrålar så mycket positiv energi och jag samlar ny energi och kraft genom att bara titta på dem. Att se på tillfällen där det sker nått lärande får mig också att fundera. Vad lär barnen sig på en skolgård ? Vad lär man sig i skolan under låg och mellanstadiet som man sedan minns resten av livet. Och vad lärde jag mig under låg och mellanstadiet som jag minns idag?

Jag minns min lärare i lågstadiet, hon hänger liksom med i bakhuvudet år efter år. Hennes glädje och värme smittade av sig. Hon blev nog redan då en förebild av vem jag ville bli när jag blev stor och vilket yrke jag ville ha. Efter ha gått igenom mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet så hade denna tanke bleknat bort. Nu när jag är 30 år och precis börjat lärarutbildningen kommer jag på att jag en gång i tiden ville bli lärare.

Vidare minns jag känslan av skolan och av de andra lärarna. Känslan av den trista skolgården och den äckliga skolmaten. Men jag kan inte säga att jag faktiskt minns så mycket av lärandet i ämnena. De som föll sig naturligt att förstå och tycka om fanns redan där. Matematik till exempel. Medans resten av ämnena var ganska tråkiga. Och minns jag något särskilt från dom? Nej!

Tankar på varför jag läser till lärare kommer ofta. Det är inte för att jag är bra på att lära ut. Utan för att jag alltid älskat barn. Det faktum ställer till det för min egen del då jag ofta funderar på hur jag ska bli bra på att lära ut. Men med facit i hand från mina egna upplevelser så måste det vara mycket omkring lärandet som är viktigt också. Att se varje barn och få dem att känna sig sedda och omtyckta. Även att försöka skapa en trevlig atmosfär.

Vidare vill jag bara i all hast nämna några tankar om behaviorismen och om negativ och positiv förstärkning. Det har varit många blogginlägg om detta. Om man använder det rätt tycker jag att man kan ha nytta av detta i skolan till exempel. Men det är ju så lätt att använda det fel. Min dotter sprang före mig på trottoaren och det var mörkt och en bil kom körandes emot oss. Då jag skrek att hon skulle stanna gjorde hon inte detta. Såklart blir jag frustrerad och säger till henne när jag kommit ikapp henne att lyssnar du inte på mig åker jag inte hit igen. (Vi var på besök hon några som hon lekte med). Och detta är ett tydligt exempel på hur fel man kan använda sig av denna metod. Uppenbarligen lärde sig min dotter inte alls något av värde. Enbart att om jag springer ifrån mamma åker vi inte hit igen. Men hon kommer inte förstå varför det är farligt, eller ha förmåga att sätta in lärdomen i någon annan situation. Så om man använder det på rätt sätt kan det ju vara pedagogiskt, annars faller det rätt så platt.

Jag har säkert bloggat helt fel, men detta är iallafall skrivet ur hjärtat. Jag undrar vad har ni för tankar om lärandet i skolan. Vad minns ni från skolan från låg och mellanstadiet? Jag tycker det är viktigt att fundera lite på vad eleverna tar med sig och minns. Ursäkta för ett alldeles för långt inlägg!

Madelene Kron

Flashback i utbildningen

Nu när man har läst igenom de olika teorierna om lärande och hur man lär sig så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på min tid i grundskolan och fråga och reflektera lite, det var visserligen inte så länge sedan men det är snart 18 år sedan jag började min färd genom årskurserna, Hur lärde jag mig i skolan? och hur lärde de "bra" respektive "sämre" lärarna ut? Varför tyckte jag så?

Jag fann att de lärare som visade och jag som elev sedan fick göra samma sak själv var bra lärare då den kunskap de ville förmedla var lättare att ta till sig. Exempel på ämnen som lärarna oftare använde sig av den metoden var matematik, kemi och språk. Repetition och Learning by doing var min zon för att ta till mig kunskap.
De "dåliga" lärarna var de som gick igenom informationen för att sedan låta oss elever själva finna oss till svaren genom läsning, diskussion och sökning i olika övriga medier utöver läroboken. Ett sätt som idag anses vara en av de mest effektiva och används allt mer i skolan, ett sätt som inte fungerade för mig då jag inte längre visste vad jag skulle vända mig för att få rätt information, så historieläraren var inte riktigt min favorit av lärarkåren.

Om jag skulle leka lärare för en dag och bortse från utbildningen jag fått nu så skulle jag ha tillämpat de metoder som de lärare jag minns som bra, duktiga lärare och undvika de sätt som jag själv inte förstod då. Något som jag nu vet inte skulle fungera praktiskt då alla elever är olika, men genom kunskap om de olika teorierna om lärande så kommer vi som framtida lärare lättare kunna anpassa lektionerna och vårt material för att hitta de olika elevernas olika utvecklingszoner.

Att några få veckors studerande kunde öppna så många olika dörrar till mer förståelse hade jag aldrig riktigt räknat med så jag hoppas att denna insikt ska finnas med mig inte bara under utbildningen men även resten av min tid som människa i detta liv.

Att inte backa in i framtiden

När jag läser teorier om lärande och hur man lär sig börjar jag reflektera över mitt eget lärande, eller brist därav. När och hur lär jag mig, egentligen? Jag upptäcker att det beror på vad det är jag ska försöka lära mig. I en del områden är jag väldigt beroende av sociala sammanhang. När det kommer till denna kurs och allt tekniskt så hamnar jag i ett område där jag enligt Lev Vygotskijs teori skulle bedömas ha en relativt stor zon för möjlig utveckling, för att uttrycka mig försiktigt. Och när jag läser John Deweys teori om learning by doing kan jag inte annat än tro att om han hade fått studera mig hade han kanske haft ett tillägg till den tesen, typ att för vissa människor kring vissa saker gäller learning by doing, and then forgetting all about it and start all over again. Fråga bara dem som just i tekniska sammanhang har dragit nitlotten att hamna i samma grupper som mig (hej Elin, hej Viktoria!)!

Bloggande frilansskribenten Stefan Pålsson, knuten till Skolverket, skrev för drygt en månad sedan så här om Irlands satsning på IKT i skolan: "Ofta råder det osäkerhet kring vad man vill och vart satsningen ska leda, och det gör inte arbetet enklare. Tekniken i sig räcker inte långt för att åstadkomma förändring och utveckling." (Pålsson, 2015, elektronisk källa 1). Vi som lärare måste alltså inte bara förstå tekniken, utan också ha en idé med vad vi vill åstadkomma. Den irländska satsningen utgår från UNESCO ICT Competency Framework for Teachers (Unesco, elektronisk källa 2), och det är när jag läser om detta, både blogginlägget och Unescos inriktning, som jag inser att jag står inför en stor utmaning, och jag tror inte att jag är ensam. Jag finner ingen annan lösning än att genom utbildningen försöka få med mig så mycket som möjligt av den kunskap som finns runt mig, bl.a. bland er andra studenter. Någon som känner igen sig?

Källor:
Elektronisk källa 1:
http://omvarld.blogg.skolverket.se/2015/10/09/irlands-strategi-for-att-digitalisera-skolan Hämtades 2015-11-11

Elektronisk källa 2:http://www.unesco.org/new/en/communication-and-information/resources/news-and-in-focus-articles/all-news/news/launch_of_the_unesco_ict_competency_framework_for_teachers/#.VkNlFLcvfnD Hämtades 2015-11-11

Exkludering, att arbeta i en Särskild undervisningsgrupp

Jag har med stort intresse tagit del av den för kursen anvisade litteraturen hittills då mycket av den handlar om specialpedagogik och arbete i små grupper, något som enligt uppgift ökar i antal i såväl Sverige som västvärlden (Hjörne, s.131, s. 133). Jag har nämligen själv mångårig erfarenhet av arbete i en Särskild undervisningsgrupp (SUG), en kommunövergripande grupp avsedd för elever med diagnos inom autismspektrumet. När jag läser Eva Hjörnes beskrivning av den grupp hon i sin studie har studerat (s. 137-139) slås jag av hur påfallande likt det är mina egna erfarenheter i vissa delar (i andra inte, tack och lov), allt ifrån hur lokalen är placerad och hur den är utformad, och även delvis när hon hänvisar till annan forskning som visar på att SUG ofta marginaliseras och görs osynlig på såväl skolan som centralt inom kommunen (s. 135).

När vi i studiegruppen har diskuterat litteraturen till detta tema har vi problematiserat särskiljandet och utpekandet som det innebär att bli placerad i en SUG, att man bekräftar och i vissa fall förstärker en självbild av att inte duga till, att inte klara av det de flesta andra klarar (Asp-Onsjö, s. 388). Och rubriken på detta blogginlägg är också Exkludering, något ingen verksamhet vill bli förknippad med. Det finns ju nämligen som bekant en tradition inom svensk skola att tala om inkludering, att tillåta alla elever att utifrån sina förmågor växa och utvecklas i en gemenskap (Asp-Onsjö, s. 381). Något man gjorde även på min arbetsplats och i min kommun, man besökte framgångsrika kommuner där inkludering implementerats med lyckat resultat, parallellt med att man byggde ut verksamheten med fler SUG i sin egen kommun. Märkligt?

Det man ofta glömmer är att många av de elever som blir placerade i en SUG i många fall ändå inte har varit i skolan alls på väldigt länge, eller i alla fall med enormt stor frånvaro, enligt min erfarenhet, och därmed är “avvikande” ändå. Problemen med lång skolfrånvaro är stort, enligt Skolverket (Skolverket, elektronisk källa).

Malin Gren Landell vid Linköpings Universitet har forskat kring s.k. hemmasittare och menar att: "Det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro, utan flera samverkande." Vanliga orsak är bl.a. neuropsykiatriska diagnoser, depression och och sociala problem, ibland även hos föräldrarna (SVD, elektronisk källa)

Många elever med neuropsykiatrisk diagnos tycker enligt min erfarenhet att ”den sociala gemenskapen” i en ordinär klass är olidlig, och det är något som uppenbarligen hämmar deras kunskapsinhämtning. Man kan inte koncentrera sig, man hänger inte med. Man har ett stort behov att komma ifrån ”kaoset” och vila, man har behov att någon som känner eleven kan ställa rätt frågor, hjälpa till att reda ut aldrig så triviala missförstånd. I den lilla gruppen kanske någon har möjlighet att upptäcka att man som 16-åring visserligen kan hacka sig in i kommunens datasystem, men inte vet hur man knyter skorna, vet hur man frågar en kompis om de vill hitta på något efter skolan, eller tvättar sig. Men hur får man verktyg att hantera “den stora världen” (klassen, och senare samhället i stort) om man befinner sig i en liten undervisningsgrupp med bara elever med liknande problematik, placerad skyddad i lokaler bakom matsalen? Jo, min erfarenhet säger att om man lär sig hantera, förstå sig på och få kontakt med en person, det kan vara mig ex., så har man verktyg för att också förstå sig på en annan person, och en tredje. Kan man få intresse och i lugn och ro sätta sig in i ett ämne avskiljt så har man stora möjligheter att på sikt få upp förståelsen och självförtroendet nog att våga sig på att arbeta i klass med samma ämne. Lite grann som man gör med “Pojken med tidningarna” (Hjörne, s. 131). Man placerar ju honom i en annan grupp, bemöter honom på ett annat (och, i mina ögon, imponerande) sätt och låter honom utveckla färdigheter han sedan blir intresserad av att kunna använda i den stora gruppen. Exkludering, med andra ord, men med ett syfte och för en begränsad tid.

Man kanske därmed kan likställa den SUG med räddningstjänsten som sätts in när det brinner, den behövs. Intressant vore ju dock att se hur långt man kan nå med omfattande “brandförebyggande arbete”, d.v.s. anpassad pedagogik etc.i ett tidigt stadium, för att slippa “göra utryckningar”?

Källor:

Litteratur:

Asp-Onsjö, Lisa: specialpedagogik i en skola för alla - att arbeta med elever, Lärande, skola, bildning (Lundgren, U.P, Säljö, R, Liberg, C (red). 2014, Stockholm: Natur & Kultur.

Hjörne, Eva: Livet i en särskild undervisningsgrupp, Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan (A-L Eriksson Gustavsson, K Göransson, C Nilholm (red.), 2011, Lund: Studentlitteratur, Tryckt i Polen

Elektroniska:

Svd:

http://www.svd.se/stark-angest-gor-att-vissa-vagrar-ga-till-skolan (Hämtning 2015-11-11)

Skolverket:

http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/utvarderingar/ekonomi-och-organisation/skolfranvaro-och-vagen-tillbaka-1.98940 (Hämtning 2015-11-11)

Presentation av gruppmedlemmarna

Vi är en studerandegrupp på 6 personer under kursen Den lärande eleven på Grundlärarprogrammet åk. 4-6 och åk F-3, Karlstad Universitet.

Här följer det första gemensamma blogginlägget där vi ska presentera oss för varandra!

Hej gruppen! Jag är en man på 40 år som bor i en by utanför Katrineholm med familj med två barn, 15 och 8. Jag har tidigare arbetat med lite diverse olika saker, men mest inom skolan och i huvudsak med barn med diagnos inom autismspektrumet. På fritiden sjunger och spelar jag musik, snickrar på huset och hejar på IFK Norrköping i fotboll, vilket gör att jag är extremt glad och förvirrad i kombination just för tillfället. Vi vann nämligen SM-guld för två dagar sedan, helt otippat. Jag försöker att jobba extra under studierna, i huvudsak som vikarie inom skolan men också på boende för handikappade vuxna. Om jag tittar på TV ser jag nyheter och dokumentärer.

Jag heter Viktoria, och är tjugo år. Jag bor just nu i Vimmerby, men kommer från Ankarsrum (mellan Västervik och Vimmerby). Jag bor ihop med min sambo Oskar och vår lilla tjockis-kisse Nova. På min fritid tycker jag om att se på film eller tv-serier. Favoriter är Harry Potter, The hunger games, Teen Wolf, Friends och Game of thrones. Jag tycker även om att titta på realityprogram (vilket min sambo HATAR), typ som alla sorters av Real housewives-program och svenska hollywoodfruar.

Jag gick Restaurang- och livsmedelprogrammet på Anders Ljungsteds gymnasium i Linköping, och blev utbildad konditor. Men kom på snabbt efter studenten att läraryrket var mer för mig.

Hanna heter jag och är 24 år. Bor sedan sedan 1,5 år i Vingåker men kommer från Katrineholm. Här bor jag tillsammans med min sambo, våra två labradorer och två katter, ja vi har ett litet zoo här hemma. Tidigare har jag studerat till Röntgensjuksköterska i Uppsala som jag efter ett års studier hoppade av, det kändes inte helt rätt. Efter det har jag påbörjat ett antal andra program på högskolenivå som inte heller varit rätt. Nu hoppas jag att det är lärare som jag ska bli! Man skulle kunna säga att det bor en liten tant inom mig, jag gillar att pyssla med huset och baka. Annars går mycket av min fritid åt till mina djur, det vill säga promenera i naturen, träna lite tricks m.m.

Jag heter Madelene Kron och jag är 30 år. Jag bor med min sambo och vi har två små söta flickor som heter Felicia och Moa. Dom är 3 och 1 år gamla. Vi har även en ny fyrfotad familjemedlem som jag inte tänker säga namnet på eftersom det var min sambo som envisades med att han skulle få det hemska namnet. Det är iallafall en liten golden retriever pojke som snart kommer bli stor som en häst och springa omkull våra barn. Innan jag började denna utbildning har jag rest, jobbat och pluggat. Jag har läst två år på folkhögskola. Det första året nere i skåne på en hälsocoach utbildning och sedan gick jag en Fjäll och friluftslivslinje uppe i Åre. Efter gymnasiet jobbade jag som Au Pair i San Diego ett år. Mina barn och min sambo är det som tar upp min mesta tid nu, och det är jag glad för. Träning och friluftsliv ägnar jag gärna min fritid åt. Tycker om att åka skidor och att vandra. Fast det har blivit lite för lite av det på sista tiden. I stort kan man säga att jag älskar djur, natur och barn. Och det är på grund av det sist nämnda som jag går denna utbildning. Jobbat har jag gjort som undersköterska i hemtjänsten några år.

Hello!! Jag heter Annicka Tengquist och är från forntiden som Johan dvs jag är

40 år. Jag har två vuxna barn som inte bor hemma längre. Bor tillsammans med den bästa mannen som finns samt vår prins. Prinsen heter missen och är katt, fast det vet han inte om. Jag försöker alltid vara positiv och är väldigt social och extremt pratig som ni kommer märka. Eftersom jag är så gammal har jag även hunnit med att bli mormor till en underbar liten tjej som blir ett år i december. Min lilla ängel heter Lovelia och är mormors hjärta. Jag är utbildad undersköterska och har jobbat inom vården sedan jag var 16 år. Jag fick för snart 5 år sedan reda på att jag lider av en ovanlig muskelsjukdom vilket gjorde att jag fick tänka om. Min kropp kommer inte kunna jobba med det tunga vårdyrket tills jag blir 65, och att bli förtidspensionär är inget alt för mej. Jag ÄLSKAR baka och laga mat. Detta är uppskattat av mina vänner konstigt nog.. Jo btw har jag ett ännu större intresse än matlagning och bak.. Sport. ALL SPORT. Fotboll är viktigare än liv och död dock så det är starkast.

Hej jag heter Rebecca Lindholm och är snart 24 vintrar. Jag kommer från Mariefred men bor i Katrineholm då jag fick ett mamma vikariat där men när det tog slut så hade jag hittat kärleken och bestämde för att stanna med honom i Katrineholm. Vi har två fina familjemedlemmar Sam och Zilia som båda är två gosbollar till innekatter.

Jag älskar att handarbeta av olika slag och kan bland annat sticka, virka, brodera, slå frivoliteter, nålbinda och filta men är dessvärre sämre på att slutföra mina projekt så för tillfället är det köpstopp på garner för nu rymmer det inte mer i min fina pirat skattkista där jag förvarar dessa.

Jag är Auktoriserad Hud- och Spaterapeut och driver just nu eget företag i Vingåker på Salong Hud & Klipp tillsammans med två andra företagare. Men jag kommer att avsluta min verksamhet i årsskiftet för att fokusera på mina studier som framtida lärare. Jag gillar även att spela piano och tvärflöjt även om dessa förmågor är väldigt förlegade och behöver verkligen dammas av innan jag vågar spela en trudilutt för er men sjunga kan jag göra men håll för öronen för säkerhetsskull för mina lektioner i körerna var väldigt länge sedan.