Jag har med stort intresse tagit del av den för kursen anvisade litteraturen hittills då mycket av den handlar om specialpedagogik och arbete i små grupper, något som enligt uppgift ökar i antal i såväl Sverige som västvärlden (Hjörne, s.131, s. 133). Jag har nämligen själv mångårig erfarenhet av arbete i en Särskild undervisningsgrupp (SUG), en kommunövergripande grupp avsedd för elever med diagnos inom autismspektrumet. När jag läser Eva Hjörnes beskrivning av den grupp hon i sin studie har studerat (s. 137-139) slås jag av hur påfallande likt det är mina egna erfarenheter i vissa delar (i andra inte, tack och lov), allt ifrån hur lokalen är placerad och hur den är utformad, och även delvis när hon hänvisar till annan forskning som visar på att SUG ofta marginaliseras och görs osynlig på såväl skolan som centralt inom kommunen (s. 135).
När vi i studiegruppen har diskuterat litteraturen till detta tema har vi problematiserat särskiljandet och utpekandet som det innebär att bli placerad i en SUG, att man bekräftar och i vissa fall förstärker en självbild av att inte duga till, att inte klara av det de flesta andra klarar (Asp-Onsjö, s. 388). Och rubriken på detta blogginlägg är också Exkludering, något ingen verksamhet vill bli förknippad med. Det finns ju nämligen som bekant en tradition inom svensk skola att tala om inkludering, att tillåta alla elever att utifrån sina förmågor växa och utvecklas i en gemenskap (Asp-Onsjö, s. 381). Något man gjorde även på min arbetsplats och i min kommun, man besökte framgångsrika kommuner där inkludering implementerats med lyckat resultat, parallellt med att man byggde ut verksamheten med fler SUG i sin egen kommun. Märkligt?
Det man ofta glömmer är att många av de elever som blir placerade i en SUG i många fall ändå inte har varit i skolan alls på väldigt länge, eller i alla fall med enormt stor frånvaro, enligt min erfarenhet, och därmed är “avvikande” ändå. Problemen med lång skolfrånvaro är stort, enligt Skolverket (Skolverket, elektronisk källa).
Malin Gren Landell vid Linköpings Universitet har forskat kring s.k. hemmasittare och menar att: "Det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro, utan flera samverkande." Vanliga orsak är bl.a. neuropsykiatriska diagnoser, depression och och sociala problem, ibland även hos föräldrarna (SVD, elektronisk källa)
Många elever med neuropsykiatrisk diagnos tycker enligt min erfarenhet att ”den sociala gemenskapen” i en ordinär klass är olidlig, och det är något som uppenbarligen hämmar deras kunskapsinhämtning. Man kan inte koncentrera sig, man hänger inte med. Man har ett stort behov att komma ifrån ”kaoset” och vila, man har behov att någon som känner eleven kan ställa rätt frågor, hjälpa till att reda ut aldrig så triviala missförstånd. I den lilla gruppen kanske någon har möjlighet att upptäcka att man som 16-åring visserligen kan hacka sig in i kommunens datasystem, men inte vet hur man knyter skorna, vet hur man frågar en kompis om de vill hitta på något efter skolan, eller tvättar sig. Men hur får man verktyg att hantera “den stora världen” (klassen, och senare samhället i stort) om man befinner sig i en liten undervisningsgrupp med bara elever med liknande problematik, placerad skyddad i lokaler bakom matsalen? Jo, min erfarenhet säger att om man lär sig hantera, förstå sig på och få kontakt med en person, det kan vara mig ex., så har man verktyg för att också förstå sig på en annan person, och en tredje. Kan man få intresse och i lugn och ro sätta sig in i ett ämne avskiljt så har man stora möjligheter att på sikt få upp förståelsen och självförtroendet nog att våga sig på att arbeta i klass med samma ämne. Lite grann som man gör med “Pojken med tidningarna” (Hjörne, s. 131). Man placerar ju honom i en annan grupp, bemöter honom på ett annat (och, i mina ögon, imponerande) sätt och låter honom utveckla färdigheter han sedan blir intresserad av att kunna använda i den stora gruppen. Exkludering, med andra ord, men med ett syfte och för en begränsad tid.
Man kanske därmed kan likställa den SUG med räddningstjänsten som sätts in när det brinner, den behövs. Intressant vore ju dock att se hur långt man kan nå med omfattande “brandförebyggande arbete”, d.v.s. anpassad pedagogik etc.i ett tidigt stadium, för att slippa “göra utryckningar”?
Källor:
Litteratur:
Asp-Onsjö, Lisa: specialpedagogik i en skola för alla - att arbeta med elever, Lärande, skola, bildning (Lundgren, U.P, Säljö, R, Liberg, C (red). 2014, Stockholm: Natur & Kultur.
Elektroniska:
Svd:
http://www.svd.se/stark-angest-gor-att-vissa-vagrar-ga-till-skolan (Hämtning 2015-11-11)
Skolverket:
http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/utvarderingar/ekonomi-och-organisation/skolfranvaro-och-vagen-tillbaka-1.98940 (Hämtning 2015-11-11)
Det är intressant att du skriver om insatser i förebyggande syfte, för att slippa behöva göra utryckningar. I Salamancadeklarationen kan man läsa om hur man där förespråkar förebyggande som ett led i att minska på särundervisning. Deklarationen pekar på statistik som visar att elever med högutbildade föräldrar i mindre utsträckning hamnar i särundervisning, än barn med föräldrar som inte har någon eftergymnasial utbildning. Kanske borde arbetet lägga lite mer fokus på blivande föräldrar och det nuvarande skolsystemet?
SvaraRaderaDet är bra att du tar upp frågan om exkludering. Ibland känns det nästan "förbjudet" att prata om det. Jag får känslan av att vi ska tänka inkludering till vilket pris som helst. Men gör vi så kommer vi inte alltid att se till elevens bästa. Även om ett barn med diagnoser kan sitta och jobba i den stora klassen en dag, innebär det inte att hen kan göra det varje dag. Ponera att klassen ska åka på en utflykt dagen efter. De allra flesta i klassen ser antagligen fram emot det med spänning och förväntan. Men eleven med Aspergers syndrom känner bara oro och ångest. Hela dagen kan bli förstörd på så sätt att hen inte sitter still, slänger saker omkring sig, säger alla fula ord hen kan, slår sina kamrater, osv. Allt detta kan bero på att ingen har förklarat exakt vad som kommer att hända på utflykten. Hur, när och varför? i minsta detalj är oerhört viktigt för dessa elever. För ett otränat öga kan det bara se ut som att eleven "behöver skärpa sig". Det här är ett mycket tydligt exempel. Mindre händelser kan också "ställa till det" för dessa elever. Och då är frågan om man ska inkludera till varje pris? Jag säger att man måste vara mycket flexibel och hela tiden avgöra när man behöver gå ifrån den stora klassen.
SvaraRaderaDetta är en fråga som intresserar mig mycket. Synen på att specialgrupper enbart är utpekande är dominerande i samhället och i skolan. Men som du skriver så finns det elever som inte har förmågan, ännu, att lyckas i de stora klassen. Är det då rättvist att sätta dem i en miljö där de är dömda att misslyckas i? I en liten grupp under delar av dagen eller under delar av skolgången så finns möjlighet att på ett bättre sätt ge dessa elever verktygen för att i framtiden klara av det sociala samspelet i en stor klass. Detta gäller gäller väl främst de elever med sociala- och beteendeproblem. Men även som Asp-Onsjö skriver om de "osynliga" eleverna med inlärningssvårigheter, vilket är mest utpekande, att sitta osynlig i klassrummet där ingen märker problematiken innan det antagligen nästan är försent eller att få hjälp i en liten grupp och på så sätt få förutsättningar att klara målen?
SvaraRaderaEtt väldigt intressant inlägg du har skrivit. Den tar upp en väldigt intressant fråga som berör hela samhället. Är det verkligen rätt att peka ut dem som har svårigheter och avskilja dem ifrån de vanliga klasserna, kommer dem verkligen lära sig mer utav det och bli redo för att senare komma ut i samhällslivet?
SvaraRaderaSom du säger, så visst finns det elever med svårigheter som inte klarar av att gå i en normalstor klass, men kommer de någonsin klara av att göra det om man fryser ut dem helt från vanliga lektioner? Kanske ska man försöka att få dem delaktiga i en vanlig klass också och få med dem på vissa lite roligare lektioner någon gång ibland för gemenskapens och lärandets skull. Men att man ändå har en mindre separat grupp för de som har svårigheter i en del av ämnena.
Det ju samtidigt en definitionsfråga hur eleven i sig är och vad den vill och orkar med. Men jag tror inte man ska utesluta dem helt från den stora klassen.
Det är verkligen en väldigt disskuterbar fråga du tar upp på ett intresseväckande sätt.
Tack alla. Jag uppfattar också debatten som lite snedvriden, som det står i artikeln om forskaren i Svd; en hel del av orsakerna till att eleverna inte presterar i klassrummet, eller ens är där, ligger utanför skolans kontroll. Det intressanta är också att jag inte någonstans i litteraturen om detta kan läsa att det finns pedagogiska vinster med integrering. Bara demokratiska. Det är en idé man har som man i så fall sätter före ev. andra vinster. Ett mål måste väl vara att på sikt kunna vara i klass så mycket som möjligt, av många olika orsaker, men det övergripande målet bör väl ändå vara att utvecklas både socialt och kunskapsmässigt utifrån sina egna förutsättningar?
SvaraRadera