Flashback i utbildningen

Nu när man har läst igenom de olika teorierna om lärande och hur man lär sig så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på min tid i grundskolan och fråga och reflektera lite, det var visserligen inte så länge sedan men det är snart 18 år sedan jag började min färd genom årskurserna, Hur lärde jag mig i skolan? och hur lärde de "bra" respektive "sämre" lärarna ut? Varför tyckte jag så?

Jag fann att de lärare som visade och jag som elev sedan fick göra samma sak själv var bra lärare då den kunskap de ville förmedla var lättare att ta till sig. Exempel på ämnen som lärarna oftare använde sig av den metoden var matematik, kemi och språk. Repetition och Learning by doing var min zon för att ta till mig kunskap.
De "dåliga" lärarna var de som gick igenom informationen för att sedan låta oss elever själva finna oss till svaren genom läsning, diskussion och sökning i olika övriga medier utöver läroboken. Ett sätt som idag anses vara en av de mest effektiva och används allt mer i skolan, ett sätt som inte fungerade för mig då jag inte längre visste vad jag skulle vända mig för att få rätt information, så historieläraren var inte riktigt min favorit av lärarkåren.

Om jag skulle leka lärare för en dag och bortse från utbildningen jag fått nu så skulle jag ha tillämpat de metoder som de lärare jag minns som bra, duktiga lärare och undvika de sätt som jag själv inte förstod då. Något som jag nu vet inte skulle fungera praktiskt då alla elever är olika, men genom kunskap om de olika teorierna om lärande så kommer vi som framtida lärare lättare kunna anpassa lektionerna och vårt material för att hitta de olika elevernas olika utvecklingszoner.

Att några få veckors studerande kunde öppna så många olika dörrar till mer förståelse hade jag aldrig riktigt räknat med så jag hoppas att denna insikt ska finnas med mig inte bara under utbildningen men även resten av min tid som människa i detta liv.

Att inte backa in i framtiden

När jag läser teorier om lärande och hur man lär sig börjar jag reflektera över mitt eget lärande, eller brist därav. När och hur lär jag mig, egentligen? Jag upptäcker att det beror på vad det är jag ska försöka lära mig. I en del områden är jag väldigt beroende av sociala sammanhang. När det kommer till denna kurs och allt tekniskt så hamnar jag i ett område där jag enligt Lev Vygotskijs teori skulle bedömas ha en relativt stor zon för möjlig utveckling, för att uttrycka mig försiktigt. Och när jag läser John Deweys teori om learning by doing kan jag inte annat än tro att om han hade fått studera mig hade han kanske haft ett tillägg till den tesen, typ att för vissa människor kring vissa saker gäller learning by doing, and then forgetting all about it and start all over again. Fråga bara dem som just i tekniska sammanhang har dragit nitlotten att hamna i samma grupper som mig (hej Elin, hej Viktoria!)!

Bloggande frilansskribenten Stefan Pålsson, knuten till Skolverket, skrev för drygt en månad sedan så här om Irlands satsning på IKT i skolan: "Ofta råder det osäkerhet kring vad man vill och vart satsningen ska leda, och det gör inte arbetet enklare. Tekniken i sig räcker inte långt för att åstadkomma förändring och utveckling." (Pålsson, 2015, elektronisk källa 1). Vi som lärare måste alltså inte bara förstå tekniken, utan också ha en idé med vad vi vill åstadkomma. Den irländska satsningen utgår från UNESCO ICT Competency Framework for Teachers (Unesco, elektronisk källa 2), och det är när jag läser om detta, både blogginlägget och Unescos inriktning, som jag inser att jag står inför en stor utmaning, och jag tror inte att jag är ensam. Jag finner ingen annan lösning än att genom utbildningen försöka få med mig så mycket som möjligt av den kunskap som finns runt mig, bl.a. bland er andra studenter. Någon som känner igen sig?

Källor:
Elektronisk källa 1:
http://omvarld.blogg.skolverket.se/2015/10/09/irlands-strategi-for-att-digitalisera-skolan Hämtades 2015-11-11

Elektronisk källa 2:http://www.unesco.org/new/en/communication-and-information/resources/news-and-in-focus-articles/all-news/news/launch_of_the_unesco_ict_competency_framework_for_teachers/#.VkNlFLcvfnD Hämtades 2015-11-11

Exkludering, att arbeta i en Särskild undervisningsgrupp

Jag har med stort intresse tagit del av den för kursen anvisade litteraturen hittills då mycket av den handlar om specialpedagogik och arbete i små grupper, något som enligt uppgift ökar i antal i såväl Sverige som västvärlden (Hjörne, s.131, s. 133). Jag har nämligen själv mångårig erfarenhet av arbete i en Särskild undervisningsgrupp (SUG), en kommunövergripande grupp avsedd för elever med diagnos inom autismspektrumet. När jag läser Eva Hjörnes beskrivning av den grupp hon i sin studie har studerat (s. 137-139) slås jag av hur påfallande likt det är mina egna erfarenheter i vissa delar (i andra inte, tack och lov), allt ifrån hur lokalen är placerad och hur den är utformad, och även delvis när hon hänvisar till annan forskning som visar på att SUG ofta marginaliseras och görs osynlig på såväl skolan som centralt inom kommunen (s. 135).

När vi i studiegruppen har diskuterat litteraturen till detta tema har vi problematiserat särskiljandet och utpekandet som det innebär att bli placerad i en SUG, att man bekräftar och i vissa fall förstärker en självbild av att inte duga till, att inte klara av det de flesta andra klarar (Asp-Onsjö, s. 388). Och rubriken på detta blogginlägg är också Exkludering, något ingen verksamhet vill bli förknippad med. Det finns ju nämligen som bekant en tradition inom svensk skola att tala om inkludering, att tillåta alla elever att utifrån sina förmågor växa och utvecklas i en gemenskap (Asp-Onsjö, s. 381). Något man gjorde även på min arbetsplats och i min kommun, man besökte framgångsrika kommuner där inkludering implementerats med lyckat resultat, parallellt med att man byggde ut verksamheten med fler SUG i sin egen kommun. Märkligt?

Det man ofta glömmer är att många av de elever som blir placerade i en SUG i många fall ändå inte har varit i skolan alls på väldigt länge, eller i alla fall med enormt stor frånvaro, enligt min erfarenhet, och därmed är “avvikande” ändå. Problemen med lång skolfrånvaro är stort, enligt Skolverket (Skolverket, elektronisk källa).

Malin Gren Landell vid Linköpings Universitet har forskat kring s.k. hemmasittare och menar att: "Det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro, utan flera samverkande." Vanliga orsak är bl.a. neuropsykiatriska diagnoser, depression och och sociala problem, ibland även hos föräldrarna (SVD, elektronisk källa)

Många elever med neuropsykiatrisk diagnos tycker enligt min erfarenhet att ”den sociala gemenskapen” i en ordinär klass är olidlig, och det är något som uppenbarligen hämmar deras kunskapsinhämtning. Man kan inte koncentrera sig, man hänger inte med. Man har ett stort behov att komma ifrån ”kaoset” och vila, man har behov att någon som känner eleven kan ställa rätt frågor, hjälpa till att reda ut aldrig så triviala missförstånd. I den lilla gruppen kanske någon har möjlighet att upptäcka att man som 16-åring visserligen kan hacka sig in i kommunens datasystem, men inte vet hur man knyter skorna, vet hur man frågar en kompis om de vill hitta på något efter skolan, eller tvättar sig. Men hur får man verktyg att hantera “den stora världen” (klassen, och senare samhället i stort) om man befinner sig i en liten undervisningsgrupp med bara elever med liknande problematik, placerad skyddad i lokaler bakom matsalen? Jo, min erfarenhet säger att om man lär sig hantera, förstå sig på och få kontakt med en person, det kan vara mig ex., så har man verktyg för att också förstå sig på en annan person, och en tredje. Kan man få intresse och i lugn och ro sätta sig in i ett ämne avskiljt så har man stora möjligheter att på sikt få upp förståelsen och självförtroendet nog att våga sig på att arbeta i klass med samma ämne. Lite grann som man gör med “Pojken med tidningarna” (Hjörne, s. 131). Man placerar ju honom i en annan grupp, bemöter honom på ett annat (och, i mina ögon, imponerande) sätt och låter honom utveckla färdigheter han sedan blir intresserad av att kunna använda i den stora gruppen. Exkludering, med andra ord, men med ett syfte och för en begränsad tid.

Man kanske därmed kan likställa den SUG med räddningstjänsten som sätts in när det brinner, den behövs. Intressant vore ju dock att se hur långt man kan nå med omfattande “brandförebyggande arbete”, d.v.s. anpassad pedagogik etc.i ett tidigt stadium, för att slippa “göra utryckningar”?

Källor:

Litteratur:

Asp-Onsjö, Lisa: specialpedagogik i en skola för alla - att arbeta med elever, Lärande, skola, bildning (Lundgren, U.P, Säljö, R, Liberg, C (red). 2014, Stockholm: Natur & Kultur.

Hjörne, Eva: Livet i en särskild undervisningsgrupp, Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan (A-L Eriksson Gustavsson, K Göransson, C Nilholm (red.), 2011, Lund: Studentlitteratur, Tryckt i Polen

Elektroniska:

Svd:

http://www.svd.se/stark-angest-gor-att-vissa-vagrar-ga-till-skolan (Hämtning 2015-11-11)

Skolverket:

http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/utvarderingar/ekonomi-och-organisation/skolfranvaro-och-vagen-tillbaka-1.98940 (Hämtning 2015-11-11)

Presentation av gruppmedlemmarna

Vi är en studerandegrupp på 6 personer under kursen Den lärande eleven på Grundlärarprogrammet åk. 4-6 och åk F-3, Karlstad Universitet.

Här följer det första gemensamma blogginlägget där vi ska presentera oss för varandra!

Hej gruppen! Jag är en man på 40 år som bor i en by utanför Katrineholm med familj med två barn, 15 och 8. Jag har tidigare arbetat med lite diverse olika saker, men mest inom skolan och i huvudsak med barn med diagnos inom autismspektrumet. På fritiden sjunger och spelar jag musik, snickrar på huset och hejar på IFK Norrköping i fotboll, vilket gör att jag är extremt glad och förvirrad i kombination just för tillfället. Vi vann nämligen SM-guld för två dagar sedan, helt otippat. Jag försöker att jobba extra under studierna, i huvudsak som vikarie inom skolan men också på boende för handikappade vuxna. Om jag tittar på TV ser jag nyheter och dokumentärer.

Jag heter Viktoria, och är tjugo år. Jag bor just nu i Vimmerby, men kommer från Ankarsrum (mellan Västervik och Vimmerby). Jag bor ihop med min sambo Oskar och vår lilla tjockis-kisse Nova. På min fritid tycker jag om att se på film eller tv-serier. Favoriter är Harry Potter, The hunger games, Teen Wolf, Friends och Game of thrones. Jag tycker även om att titta på realityprogram (vilket min sambo HATAR), typ som alla sorters av Real housewives-program och svenska hollywoodfruar.

Jag gick Restaurang- och livsmedelprogrammet på Anders Ljungsteds gymnasium i Linköping, och blev utbildad konditor. Men kom på snabbt efter studenten att läraryrket var mer för mig.

Hanna heter jag och är 24 år. Bor sedan sedan 1,5 år i Vingåker men kommer från Katrineholm. Här bor jag tillsammans med min sambo, våra två labradorer och två katter, ja vi har ett litet zoo här hemma. Tidigare har jag studerat till Röntgensjuksköterska i Uppsala som jag efter ett års studier hoppade av, det kändes inte helt rätt. Efter det har jag påbörjat ett antal andra program på högskolenivå som inte heller varit rätt. Nu hoppas jag att det är lärare som jag ska bli! Man skulle kunna säga att det bor en liten tant inom mig, jag gillar att pyssla med huset och baka. Annars går mycket av min fritid åt till mina djur, det vill säga promenera i naturen, träna lite tricks m.m.

Jag heter Madelene Kron och jag är 30 år. Jag bor med min sambo och vi har två små söta flickor som heter Felicia och Moa. Dom är 3 och 1 år gamla. Vi har även en ny fyrfotad familjemedlem som jag inte tänker säga namnet på eftersom det var min sambo som envisades med att han skulle få det hemska namnet. Det är iallafall en liten golden retriever pojke som snart kommer bli stor som en häst och springa omkull våra barn. Innan jag började denna utbildning har jag rest, jobbat och pluggat. Jag har läst två år på folkhögskola. Det första året nere i skåne på en hälsocoach utbildning och sedan gick jag en Fjäll och friluftslivslinje uppe i Åre. Efter gymnasiet jobbade jag som Au Pair i San Diego ett år. Mina barn och min sambo är det som tar upp min mesta tid nu, och det är jag glad för. Träning och friluftsliv ägnar jag gärna min fritid åt. Tycker om att åka skidor och att vandra. Fast det har blivit lite för lite av det på sista tiden. I stort kan man säga att jag älskar djur, natur och barn. Och det är på grund av det sist nämnda som jag går denna utbildning. Jobbat har jag gjort som undersköterska i hemtjänsten några år.

Hello!! Jag heter Annicka Tengquist och är från forntiden som Johan dvs jag är

40 år. Jag har två vuxna barn som inte bor hemma längre. Bor tillsammans med den bästa mannen som finns samt vår prins. Prinsen heter missen och är katt, fast det vet han inte om. Jag försöker alltid vara positiv och är väldigt social och extremt pratig som ni kommer märka. Eftersom jag är så gammal har jag även hunnit med att bli mormor till en underbar liten tjej som blir ett år i december. Min lilla ängel heter Lovelia och är mormors hjärta. Jag är utbildad undersköterska och har jobbat inom vården sedan jag var 16 år. Jag fick för snart 5 år sedan reda på att jag lider av en ovanlig muskelsjukdom vilket gjorde att jag fick tänka om. Min kropp kommer inte kunna jobba med det tunga vårdyrket tills jag blir 65, och att bli förtidspensionär är inget alt för mej. Jag ÄLSKAR baka och laga mat. Detta är uppskattat av mina vänner konstigt nog.. Jo btw har jag ett ännu större intresse än matlagning och bak.. Sport. ALL SPORT. Fotboll är viktigare än liv och död dock så det är starkast.

Hej jag heter Rebecca Lindholm och är snart 24 vintrar. Jag kommer från Mariefred men bor i Katrineholm då jag fick ett mamma vikariat där men när det tog slut så hade jag hittat kärleken och bestämde för att stanna med honom i Katrineholm. Vi har två fina familjemedlemmar Sam och Zilia som båda är två gosbollar till innekatter.

Jag älskar att handarbeta av olika slag och kan bland annat sticka, virka, brodera, slå frivoliteter, nålbinda och filta men är dessvärre sämre på att slutföra mina projekt så för tillfället är det köpstopp på garner för nu rymmer det inte mer i min fina pirat skattkista där jag förvarar dessa.

Jag är Auktoriserad Hud- och Spaterapeut och driver just nu eget företag i Vingåker på Salong Hud & Klipp tillsammans med två andra företagare. Men jag kommer att avsluta min verksamhet i årsskiftet för att fokusera på mina studier som framtida lärare. Jag gillar även att spela piano och tvärflöjt även om dessa förmågor är väldigt förlegade och behöver verkligen dammas av innan jag vågar spela en trudilutt för er men sjunga kan jag göra men håll för öronen för säkerhetsskull för mina lektioner i körerna var väldigt länge sedan.